minkniv

Hittade en Internetsida med MASSOR av knivmakargrejor. (www.nordellknives.com) Där hittade jag mitt drömträ! Bocote heter det.  Jag beställde träet, svart vulkanpapper i två olika tjocklekar, Rårandsläder och färg till lädret. Som tur var ringde jag till Bengt alldeles innan jag skulle beställa, för jag var osäker på vilken typ av metall jag skulle använda. Han sa att tenn var det bästa eftersom det är relativt mjukt och lätsamt att slipa. Han erbjöd mig att få köpa lite tennplåt eftersom han hade det hemma. Det blir biligare och mer praktiskt- supersnällt! Jag har inte alla verktyg som jag kommer att behöva, så jag frågade honom om han hade några jag kunde få låna. Det hade han:) Snacka om att ha tur!!! Skulle hör av mig när träet kommer.

Så blev det min tur att smida....ehhhh... låt mig säga att det gick en aning långsammare:) Det var väldigt roligt och inte lika avancerat som jag föreställt mig att det skulle vara. En anleding till att det tog så mycket längre tid för mig var att jag, efter att jag värmt järnet, inte var lika snabb med järnet till städet. På så sätt förlorade jag massa värme och järnet kallnade fortare. Jag var heller inte lika säker med hammarslagen och fick fundera "länge" hur jag skulle slå för att få rätt form på järnet- det kom inte reflexmässigt- så järnet kallnade. Men som sagt det var väldigt roligt.

Jag hade föreställt mig att själva smidningen skulla vara svårare och dessutom vara en större del av den totala processen. I själva verket var det tvärtom. Att smida var det lätta- resten det kluriga. Alla delstegen; härdning, anlöpning och slipning var saker som jag inte tänkt på överhuvudtaget. Det kom som en glad överraskning när Bengt visade mig hur jag skulle göra. Det svåraste var nog dels att slipa så att eggen blev rak, dels att anlöpa bladet. Det var väldigt bra att ha en "coatch" när jag skulle göra bladen. Det finns en uppsjö med nybörjarfel som man kan göra, vilka oavkortat leder till att bladet i slutändan blir obrukbart. Jag vill lova att jag hade fått börja om en hel massa gånger om inte Bengt hade korrigerat mig i tid:) Nu slapp jag det som tur var!

Resultatet överträffade min förväntan! Knivbladen blev (om jag får säga det själv) skitsnygga!!!! Se och bedöm själv!!! 
                                                
                                                                                        

Nu har jag smidit, inte bara ett utan TVÅ knivblad! Det var fantastiskt roligt och väldigt lärorikt. Klockan 10 svängde jag in på Bengts gård där Bengt kom mig till mötes. Bengt var en man i femtioårs åldern med rutig skjorta, hängslen, ett fast handslag och ett varmt leende. Vi gick direkt till smedjan som låg ute i den gamla bagarstugan på gården. Det brann i ässjan (utalas äscha) när vi kom in. Det är i ässjan som man eldar för att sedan värma järnet i elden.

Eldning
Den traditionella metoden är att elda med träkol. Anledningen till att man använder kol istället för ved är att kol har ett högre värmevärde dvs. man får ut mer värme per viktehet kol än man får av samma viktenhet ved. Man får ut ungefär tre gånger så mycket värme från kolet jämfört med veden. Idag använder de flesta smeder stenkol, eftersom det är både billigare och drygare än träkolen. Nackdelarna med stenkol är att den ryker mer och dessutom frigörs svavelgas och kväveoxider när man eldar med den- men det luktar väldigt gott:)Bengt använde stenkol. 

Säkerhet
När man smider är det väldigt lätt att bränna sig, därför hade Bengt en hink med vatten brevid städet. Vattnet användes dels för att kyla ner järnet dels som säkerhetsåtgärd ifall man skulle bränna sig- så att man snabbt kan kyla ner skadan. Jag frågade Bengt om jag skulle använda handskar. Han sa att det fick jag göra som jag kännde för, men han rekomenderade mig att låta bli. Handskarna blir en slags falsk säkerhet. Det är lätt att man blir oförsiktig pga att man känner sig skyddad. Bär man handskar och man tar på  ett järn som är väldigt varmt är det inte säkert att man känner det omgående och om värmen då bränner hål på handsken kan man vara säker på att skadan blir alvarlig. Om man i samma situation varit barhänt hade man kunnat känna värmestrålningen från järnet innan man tagit i det.

Är även viktigt att inte ha på sig kläder av syntet material. Om man skulle börja brinna så smälter syntetmaterial och bränner fast på kroppen vilket kan leda till alvarliga brännskador. Jag hade snickarbyxor i bomull och en flanellskjorta= kanonbra:)

 Flanellskjorta, arbetsbyxor och handsklös...


Smidning
Bengt började med att smida ett knivblad för att visa hur jag skulle göra. Först tog han en platt stålstav och sneddade av ena hörnet. Han värmde upp stålet i ässjan och därefter började han bearbeta stället som han klippt till. Han hamrade och värmde och vipps -så var det spetsen på ett knivblad! Han värmde stålet en bit längre in och satte fast det i någonting som liknade en giliotin i miniatyr. Det som skiljde miniatyren från en riktig giliotin var att "rakbladet" var trubbigt. Bengt stack in kniven på högkant i "giliotinen" och lät "rakbladet" åka ner. Därefter slog han några kraftiga slag ovanpå "rakbladet". Resultatet blev en kraftig midja på kniven. Nu klippte han av stålstaven ungefär 2cm från midjan. De två centimetrarna hamrade han ut så att de blev en tånge- dvs den något smalare delen bakom själva eggen, vilken så småningom skall stickas in i knivskaftet.




Giliotinen=)

Slipning
Så var det dags att slipa eggen. Det gjorde han på en elektrisk slip. För att det skulle bli lättare att hålla i knivbladet hade han gjort ett enkelt hantag som man kunde stoppa in knivbladet i. Det gjorde att risken för att slinta medan man slipade minskade. 

       
Universal-handtaget


Härdning
Härdning är en metod för att göra stålet hårdare. Efter härdningen kan stålet bli flera gånger så hårt som innan, men samtidigt blir stålet sprött. Först värmer man upp kniven så att hela kniven får en lätt röd färg (motsvarar ca 800 grader). Eftersom eggen är tunnare än den övriga kniven, och därför blir varm fortast, värms kniven med eggen uppåt. När hela kniven nått samma temperatur/färg, så kyler man ner kniven i någon form av olja. Bengt använde linolja. Om bladet kyls för fort, finns risken att sprickor uppstår i bladet. Därför värmer man upp oljan till ungefär kaffe temperatur innan kylning- låter lite konstigt men tänk på att  bladet är 800 grader varmt, kaffe blir i jämförelse ganska svalt...När man sedan kyler bladet är det viktigt att hela tiden röra bladet i oljan. Gör man inte det är risken att oljan närmast bladet kokar och bildar blåsor på bladet- vilket gör att bladet kyls ner ojämt. Det kan leda till att spänningar i stålet uppstår vilket i sin tur ofta leder till att bladet blir "svagare" på vissa ställen. 

          

Ja, så kan det se ut när man härdar stål i olja!

Anlöpning
Som sagt så blir stålet sprött efter härdningen. Genom anlöpning ger man tillbaks lite av stålets ursprungliga seghet- på bekostnad av hårdheten. Vid anlöpning värmer man upp stålet till ca 225-300 grader. Vilken temperatur som passar beror på vilken typ av stål det är och på dess tänkta funktion. Eftersom vi skulle göra en kniv skulle vi ha en anlöpningstemperatur på ca 280 grader. Först putsade Bengt kniven för att på så sätt lättare kunna se när kniven ändrar färg. När man ska anlöpa stålet är det viktigt att temperaturen blir någorlunda jämn över hela kniven och dessutom att den blir det ungefär samtidigt. Det är svårt att kontrolera färgen när man har kniven i ässjan-så för att underlätta värmde vi upp en järnplatta. När den var varm tog vi ut den från elden och la kniven på järnplattan. Det va å lätt att se när kniven ändrade färg. När den antagit en lätt violett färg kylde vi snabbt ner den i vatten.

           

Här värms järnplattan.......och här anlöps knivbladet........   

Sista putsningen
Nu var kniven nästan klar,men först skulle den slipas en gång till- för att få en riktig skärpa. Därefter var det en till putsning- och sedan var HANS kniv klar...:)